Tjockisskatt döljer viktigare diskussion

Stefan Hanna har fått så mycket stryk för sina tankar om "tjockisskatt" att det nästan känns elakt att kommentera det hela ytterligare. Jag kan dock inte låta bli att nämna en uppenbar svaghet i resonemanget som inte riktigt nått fram i debatten (om man nu kan kalla det enstämmiga hojtandet av fördömanden för debatt): Det är inte alls klarlagt att överviktiga människor kostar samhället mer. Det är ju inte så att överviktiga blir sjuka med någon slags automatik. Själv har jag inte haft en betald sjukdag på 7-8 år, och då var det för en ögonoperation som knappast kan ha med min rondör att göra. Däremot har jag tillhandahållit ett antal arbetstillfällen under 25 års tid och hystat in hyfsat med skatt under de åren. Vilket förstås inte heller har med min kroppshydda att göra.

Det är också så att de stora sjukvårdskostnaderna ligger hos de riktigt gamla och i livets slutskede. Om det nu är så att överviktiga dör tidigare så har de ju sparat in en massa pengar i både pensions- och sjukvårdssystemen. Alltså är det de magra som kostar mer, sett över en livstid, och det är alltså dessa som borde betala mer i skatt!

Vad som vore intressantare och relevantare att diskutera är hur mycket som ska finansieras av det offentliga och hur mycket vi ska betala privat av alla samhällets kostnader. Det är bra med avgiftsbelagda tjänster eftersom "gratis" gärna överutnyttjas och orsakar andra problem (exempelvis har experiment med gratis kollektivtrafik lett till mycket negativa erfarenheter). Men ska avgifter också spela en signifikant roll för finansieringen? Här finns det mycket att tänka över och vi får hoppas att Stefans fantasirika idéer inte satt käppar i hjulet för en mer seriös debatt.