Vad är det för fel på (S)?

Det förekommer fuskande och moraliska tveksamheter bland politiker från alla partier, jag vet. Ändå vågar jag påstå att Socialdemokraterna intar en ohotad särställning på det här området. Detta påstående baserar jag bland annat på att det pågått under så lång tid. Vi som har varit med ett tag kommer ihåg skandalerna på 70-talet. Var det inte valutasmuggling så var det fackpampar som bröt mot högstämda moraliska principer. På 80-talet var bland mycket annat en gammal socialdemokratisk partigängare som blivit ambassadör och tog med sin älskarinna på en officiell mottagning där hon presenterades som ambassadörens hustru – som i själva verket hade lämnats hemma i sin rullstol. Det har varit porrklubbsbesök, dubbla pensioner, gräddfil förbi bostadskön, etc, etc.

Och så nådde det hela så småningom toppen – partiledaren i form av Mona Sahlin. Affären har numera reducerats i folkmedvetandet, en del tror faktiskt i dag att det handlade om att Mona Sahlin hade tillskansat sig en Toblerone för skattemedel. Det var lite allvarligare än så, och i samma veva dök bland annat nära hundratalet obetalda P-böter upp... Och nu är det dags igen. En socialdemokratisk partiledare har avslöjats med fingrarna i syltburken. Tydligen inte åtalbart men lägger man ihop allt som kommit fram så finns där utan tvekan ett mönster av girighet i en legal gråzon.

Varför är (S) särskilt benägna att ställa till sådana här skandaler? En teori kan förstås vara att de är så vana att ha händerna i andra människors fickor (skattebetalarnas) att det går av bara farten när de anser sig behöva en extra slant privat. Troligare är nog ändå att det handlar om en gammal maktkultur, en fusion mellan politisk, facklig och ekonomisk makt inom vars ramar det gick bra att ta för sig. Nu har den rasat men beteendet lever kvar.

Det märkliga är att detta partis företrädare i den politiska debatten har mage att anse sig stå för någon slags högre moral än borgerligheten. Det är kanske det mest märkliga med detta partis uppträdande...