Allt behöver inte privatiseras

En statlig utredning och erfarenheterna från Finland säger att en privatisering av Svensk Bilprovning antagligen kommer att leda till höjda besiktningskostnader för bilägarna. Ändå vill regeringen tvinga fram en privatisering genom att sälja ut en del av Bilprovningen. Då är det lätt att gripas av oro för att beslutet bottnar mer i liberal ideologisk enögdhet än i omsorg om medborgarna. Det finns faktiskt verksamheter som drivs bäst som statliga monopol (Banverket är ett exempel även om man kan börja tvivla vintertid) och ingen liberal övertygelse kan ändra på det.

Jag använder ordet "tvinga" ovan eftersom det sedan en tid varit fullt tillåtet att etablera privata bilprovningar, men ytterst få har nappat. Det tyder på att branschen inte är så lukrativ och att Bilprovningen faktiskt gör ett effektivt jobb idag. Kan man däremot ta över en lokal Bilprovning så bli situationen förstås en annan, ett lokalt, privat monopol som kan ta bra betalt som ensam aktör.

Jag inser nu att jag borde sätta mig och skriva ett anbud på en Bilprovningsstation, här kommer många att kunna göra goda affärer. Dit hör dock ej bilägarna...

PK-vågen fortsätter

Ska man retuschera bort cigaretter ur gamla filmer? Eller klippa bort scener ur "Bullit" där bilbälten inte används? Idealen förändras över tiden men rökning och biljakter utan bälte är ändå en del av vår nutidshistoria, och har på sitt sätt satt spår i vår kultur. Att försöka ändra historien vore ett brott. Förutom att det vore oerhört larvigt. På många håll i samhället finns det dock en liten klick personer som inte delar denna åsikt. Somliga vill förbjuda adventsljusstakar hos statliga myndigheter (ses som otillbörligt uttryck för religiositet), andra vill att Rödluvan ska vara pojke vid varannan sagoläsning i förskolan (av något för mig obegripligt genusskäl). Tydligen finns det också förskolor och skolor där man vägrar sjunga "Hej tomtegubbar" utan att först censurera bort raden "slå i glasen". Jag antar att raden anses förhärliga alkoholbruk. Trots att det ju aldrig specificeras vad som slås i glasen. Det kan ju vara julmust... Personligen tycker jag att raden "En liten tid vi leva här, med mycket möda..." är betydligt mer skadlig med sin inbyggda dödsångest och pessimistiska livssyn. Men nu är ju texten som den är, och jag skulle inte vilja påtvinga andra människor en alternativ textrad. För jag har ju lite vett.

Vem är det som förfalskar historien?

Att höra socialister anklaga Moderaterna för historieförfalskning känns onekligen ironiskt. Särskilt för oss som vuxit upp på 60- och 70-talen och utstått läroböcker där inte bara historieböckerna utan t o m exemplen i matematikboken speglat en vänstersyn på tillvaron. Är det någon som excellerat i historie- och verklighetsförfalskning de senaste 50 åren så är det socialdemokraterna.

Dessvärre verkar de också ha lyckats. Hör man en TV-debatt eller folk på stan prata så låter det påfallande ofta som om allt ont kommit från Högern och borgerligheten och allt gott från sossarna. Påpekar man att det var en högerregering som införde det ena eller det andra så blir svaret från vänsterhåll "Ja, men egentligen ville de inte". Då hjälper det inte att påpeka att den första stora rösträttsreformen, allmän rösträtt (men inte lika rösträtt) för män, genomfördes av en högerregering sedan liberalerna hade misslyckats. Det hjälper inte heller att påpeka att folkpensionen infördes under en borgerlig regering. Eller att sjukkassorna bildades 1931, också detta under en borgerlig regering.

Egentligen har vänstern på egen hand inte uträttat så mycket mer än att platta ut inkomststrukturen i landet. Detta genom att beskatta högre löner hårt och dela ut dessa pengar som bidrag till andra. Ja, och så det havererade ATP-systemet och löntagarfonderna förstås. Lysande Sickan!

Vad är det för fel på (S)?

Det förekommer fuskande och moraliska tveksamheter bland politiker från alla partier, jag vet. Ändå vågar jag påstå att Socialdemokraterna intar en ohotad särställning på det här området. Detta påstående baserar jag bland annat på att det pågått under så lång tid. Vi som har varit med ett tag kommer ihåg skandalerna på 70-talet. Var det inte valutasmuggling så var det fackpampar som bröt mot högstämda moraliska principer. På 80-talet var bland mycket annat en gammal socialdemokratisk partigängare som blivit ambassadör och tog med sin älskarinna på en officiell mottagning där hon presenterades som ambassadörens hustru – som i själva verket hade lämnats hemma i sin rullstol. Det har varit porrklubbsbesök, dubbla pensioner, gräddfil förbi bostadskön, etc, etc.

Och så nådde det hela så småningom toppen – partiledaren i form av Mona Sahlin. Affären har numera reducerats i folkmedvetandet, en del tror faktiskt i dag att det handlade om att Mona Sahlin hade tillskansat sig en Toblerone för skattemedel. Det var lite allvarligare än så, och i samma veva dök bland annat nära hundratalet obetalda P-böter upp... Och nu är det dags igen. En socialdemokratisk partiledare har avslöjats med fingrarna i syltburken. Tydligen inte åtalbart men lägger man ihop allt som kommit fram så finns där utan tvekan ett mönster av girighet i en legal gråzon.

Varför är (S) särskilt benägna att ställa till sådana här skandaler? En teori kan förstås vara att de är så vana att ha händerna i andra människors fickor (skattebetalarnas) att det går av bara farten när de anser sig behöva en extra slant privat. Troligare är nog ändå att det handlar om en gammal maktkultur, en fusion mellan politisk, facklig och ekonomisk makt inom vars ramar det gick bra att ta för sig. Nu har den rasat men beteendet lever kvar.

Det märkliga är att detta partis företrädare i den politiska debatten har mage att anse sig stå för någon slags högre moral än borgerligheten. Det är kanske det mest märkliga med detta partis uppträdande...

Bästa alternativet diskuteras aldrig

Varje dag samlas tusentals politiker och tjänstemän till olika möten runt om i landet. Huvuddelen av ärendena handlar om att fatta ett beslut om hur saker och ting ska bli bättre. Eller åtminstone upplevda som bättre. Oftast är det åtgärder som kostar pengar, men ibland inte. Gemensamt är emellertid att något ska förändras för att bli bättre.

Jag vill hävda att en stor andel av dessa förändringar är bortkastade. De ger i bästa fall en minimal förbättring men sammantaget till enorma kostnader. Kravet på ständiga förändringar drivs inte av medborgarnas behov utan av politiker och tjänstemäns behov av att motivera sin existens. För om saker och ting inte behövde förändras så behövdes inte heller mer än en bråkdel av dagens offentliga administrationsapparat.

Ett exempel är från skolans område. Det är vanligt att kommuner flyttar ut ur äldre skolor för att komma till modernare mer "pedagogiska" lokaler. Och vilka flyttar in i de gamla? Friskolor – som tydligen klarar sig fint med den tidigare standarden.

Det betyder inte att dessa världsförbättrande politiker och tjänstemän är inkompetenta, tvärtom är de driftiga, aktiva och duktiga människor. Just därför har de svårt att se något stå stilla. Vad som behövs är en samling politiker som vågar säga "Nej – det behövs inte". Och hur roligt är det att var en sån?

En årstid att vara ilsk...

Om julen är en tid av glädje och frid (nåja...) är våren numera dess motsats. På våren är man numera arg.

Varför det då? Jo, på våren inträffar alltid två traditionella högtidligheter som diverse viktigpettrar gör sitt bästa för att göra mindre - helst inte alls - traditionella. Jag talar förstås om först nationaldagen och sedan skolavslutningen.

På nationaldagen tillåts det visserligen numera att svenska flaggan får skymta förbi då och då, men ve den arrangör som inte låter de svenska kulturinslagen balanseras av något utländskt. I Uppsala var det dominerande framträdandet en zimbabwesisk musikgrupp, på en andra orter var det exempelvis klezmermusik. Jag har ingenting emot någondera i något som helst sammanhang – utom just på Sveriges nationaldag. Är det för mycket begärt att det är svensk kultur som visas upp på Sveriges nationaldag? Bland det mest irriterande är att alla vet att de här inslagen inte finns med för sina egna kvalitéers skull, utan har klistrats på som något slags antinationalistiskt alibi.

Som om inte det räckte för att gallan ska börja puttra, så har vi den eviga frågan om skolavslutningar i kyrkan eller inte. Som jag skrev i frågan förra året: Vad ni gör, skyll inte på invandrarna. Det är inte de som driver den här frågan, utan det gör infödda svenska viktigpettrar. För övrigt, med stor sannolikhet, samma viktigpettrar som vill sabotera nationaldagsfirandet. Jag tyckte Anders Björck sa något bra om detta från djupet av en av TV:s morgonsoffor: "Visst ska man respektera andras religiösa åsikter, men man kan väl visa lite respekt för svenska traditioner också." Jag tror det får räcka som kommentar i den frågan.

"Kungen får väl för f-n gå på porrklubb om han vill"

Ovanstående är ett av de mer uppfriskande inlägg jag sett på Facebook idag. Media gör verkligen sitt bästa för att slå in en kil mellan Monarken och folket med den senaste tidens skriverier. Frågan är om inte de snarare slår in en kil mellan media och folket. Något som verkligen upprört många är när Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson idag krävt att Kungen abdikerar "för folkets skull". Detta utan att tillfråga nämnda "folk", som snarare tycker att det är deras beslut än Fru Petterssons. Aftonbladets och en del andra medias hantering av den här affären kommer med all sannolikhet att sänka den lilla trovärdighet som finns kvar för landets journalister. Det måste vara något fullständigt unikt i världen att kriminella element får utrymme i media för att anklaga statschefen för diverse moraliska tillkortakommanden. Det mest absurda är att även om allt som tillskrivs honom vore sant, så vore inget åtalbart och det mesta är sådant som väldigt få egentligen tycker är särskilt allvarligt. Hur många svenska män i Kungens ålder har inte sett en strippa någon gång? En av tio? Media – framför allt Aftonbladet och TV4 – har drivit detta bortom alla proportioner. Man kan acceptera medias överdrifter när det gäller någon vanlig kändis eller en enstaka minister. Men när det riktar sig mot Kungen och på sikt hela vårt statsskick, då är det inte längre acceptabelt. Media måste lära sig att det faktiskt finns gränser.